består av att mocka nellies sjukhage och att efter ha skurat ur vatten tunnan, fylla på den med vatten ;)

Jag önskar jag inte hade mina problem som jag har, att ADHD:n, (ev bipoläritet) ställer till det så mycket. För det är ju delvis det som gör mina depressioner och stora ångest. Som gör livet ännu svårare att få till.

Jag vill jobba, vara som alla andra, orka med livet. Orka med jobb, fritid, familj,vänner, djur,motion med mera. Utan att behöva tänka mig för, att behöva bromsa mig själv för  att inte hamna på botten efter några dagars intensitet. Vill bara få känna mig som en människa, en människa som är hel!

Inte denna splittrade, osäkra, ena stunden pigg och glad för att i andra stunden var totalt nere på botten och inte komma upp ur sängen, inte denna ångestfyllda, ledsna uppgivna personen jag är.

Jag vill kunna köra gärnet, göra det jag vill och bara känna att yes vad livet är härligt, UTAN att dagen/dagarna efter denna känsla ligga i sängen och knappt komma upp ur den pga utmattning för att jag kör slut på mig själv. Vill inte behöva välja en,två saker bland flera härliga saker att göra bara för att inte ta slut på mig.

Jag vill inte vara den jag är, även fast jag på sätt och vis accepterat mina problem, mina begränsningar. Men vissa dagar känns det hopplöst, som att det inte är värt att ens försöka.

Måste ändå säga att denna sommare varit en av dom bästa på länge,och jag vet varför. Jag har varit sjukskriven, inte haft några krav direkt och inte behövt klara av att ha både ett arbete, ett hemmaliv, stallet, vänner och familj. Utan har kunnat koncentrera mig mera på mig, och då saker och ting och som är viktiga för mig.

Jag och Totte har i sommar kunna umgås! Vi har varit på små utflykter, grillat, varit ute med båten med mera. Små saker eftersom jag inte orkar så mycket men ändå, vi haft tid att njuta av varandra!

Förr har all fokus legat på jobb. Att klara jobbet, inte svika mina älskade arbetskamrater, att göra bra ifrån mig på jobbet vilket har gjort att jag sjunkit som en sten till botten. Jag VILL så mycket, jag VILL göra BRA ifrån, VILL visa att jag DUGER och ändå går det inte, inte en enda gång eftersom jag kraschar och känner mig ännu mera värdelös.

Att få ihop ett liv,en vardag känns just nu omöjligt samtidigt som jag känner att jag vill kämpa för det!

Men det är så mycket att ÄNDRA, ska ju ÄNDRA på hela MIG för att komma nånstans, från jag tar steget ur sängen på morgonen tills jag lägger mig på kvällen måste jag tänka på att ändra mig, att ändra hur jag tänker och känner med mera att det fullkomligen tar slut på mig istället. Att jag inte orkar göra nåt annat än att försöka ändra mig och jag inser att det funkar ju inte heller?

Totte och min arbets.terapeut blev helt chockade när jag berättade om denna känsla. Att det inte alls var meningen att jag ska ÄNDRA på mig.. Men vad är meningen då när ALLT ska ändras för att jag ska få ihop livet, då måste ju hela JAG ändras, eller hur??!!

Som ni märker är det en bad day, idag. Är så trött, har ont i mage och huvud, och huvudet är inte alls med känns det som :(

på lite mindre än 2 veckor har jag gått ner :). Går sakta men säkert neråt fast jag vill ner mera NU!!!! Har ju inget tålamod ;)