Jag önskar jag inte hade mina problem som jag har, att ADHD:n, (ev bipoläritet) ställer till det så mycket. För det är ju delvis det som gör mina depressioner och stora ångest. Som gör livet ännu svårare att få till.

Jag vill jobba, vara som alla andra, orka med livet. Orka med jobb, fritid, familj,vänner, djur,motion med mera. Utan att behöva tänka mig för, att behöva bromsa mig själv för  att inte hamna på botten efter några dagars intensitet. Vill bara få känna mig som en människa, en människa som är hel!

Inte denna splittrade, osäkra, ena stunden pigg och glad för att i andra stunden var totalt nere på botten och inte komma upp ur sängen, inte denna ångestfyllda, ledsna uppgivna personen jag är.

Jag vill kunna köra gärnet, göra det jag vill och bara känna att yes vad livet är härligt, UTAN att dagen/dagarna efter denna känsla ligga i sängen och knappt komma upp ur den pga utmattning för att jag kör slut på mig själv. Vill inte behöva välja en,två saker bland flera härliga saker att göra bara för att inte ta slut på mig.

Jag vill inte vara den jag är, även fast jag på sätt och vis accepterat mina problem, mina begränsningar. Men vissa dagar känns det hopplöst, som att det inte är värt att ens försöka.

Måste ändå säga att denna sommare varit en av dom bästa på länge,och jag vet varför. Jag har varit sjukskriven, inte haft några krav direkt och inte behövt klara av att ha både ett arbete, ett hemmaliv, stallet, vänner och familj. Utan har kunnat koncentrera mig mera på mig, och då saker och ting och som är viktiga för mig.

Jag och Totte har i sommar kunna umgås! Vi har varit på små utflykter, grillat, varit ute med båten med mera. Små saker eftersom jag inte orkar så mycket men ändå, vi haft tid att njuta av varandra!

Förr har all fokus legat på jobb. Att klara jobbet, inte svika mina älskade arbetskamrater, att göra bra ifrån mig på jobbet vilket har gjort att jag sjunkit som en sten till botten. Jag VILL så mycket, jag VILL göra BRA ifrån, VILL visa att jag DUGER och ändå går det inte, inte en enda gång eftersom jag kraschar och känner mig ännu mera värdelös.

Att få ihop ett liv,en vardag känns just nu omöjligt samtidigt som jag känner att jag vill kämpa för det!

Men det är så mycket att ÄNDRA, ska ju ÄNDRA på hela MIG för att komma nånstans, från jag tar steget ur sängen på morgonen tills jag lägger mig på kvällen måste jag tänka på att ändra mig, att ändra hur jag tänker och känner med mera att det fullkomligen tar slut på mig istället. Att jag inte orkar göra nåt annat än att försöka ändra mig och jag inser att det funkar ju inte heller?

Totte och min arbets.terapeut blev helt chockade när jag berättade om denna känsla. Att det inte alls var meningen att jag ska ÄNDRA på mig.. Men vad är meningen då när ALLT ska ändras för att jag ska få ihop livet, då måste ju hela JAG ändras, eller hur??!!

Som ni märker är det en bad day, idag. Är så trött, har ont i mage och huvud, och huvudet är inte alls med känns det som :(

på lite mindre än 2 veckor har jag gått ner :). Går sakta men säkert neråt fast jag vill ner mera NU!!!! Har ju inget tålamod ;)

Jag har nog aldrig haft sån otur med katter som dom senaste åren. Jag är en riktig kattmänniska! Älskar katter och kan inte leva ut kan! Vi har alltid haft katt i familjen, först våran Trolle som vi hade när jag var riktigt liten och mamma och pappa ff var gifta. Sen skildes dom och Trolle följde med pappa,mig och min bror till lght. Men då han inte trivdes i lght så rymde han tillbaka till vårat hus. Efter några såna rymningar bestämdes det att han fick bo kvar med familjen som hade flyttat in. Det var ju där han ville bo! Åhhh vad jag grät och har gråtit över älskade Trolle, världens underbaraste katt och det var nog han som fick mig att bli denna kattmänniska jag är idag. Det här var ju för Trolles skulle så ingen otur så. 

Med mamma och min syster följde våran yngre katt Skrållan som blev 16 år innan mamma tog bort henne då det var dags för henne. Frisk och fick 2 kullar bebisar!

Mamma och plastis skaffade en katt som hette Benz, underbar katt MEN han kissade inne. ÖVerallt! Det gick inte att gå honom att sluta så han fick somna in också. :( Nu kan jag förstå det men då förstod jag det inte. Gud så arg jag var!

Flyttade hemifrån ihop med min första pojkvän. Vi blev sambos och snart skaffade vi våran första katt ihop. Våran förstis, våran Sirpa så min och Totte´s katt idag är döpt efter!

Även mitt ex älskade katter så efter 6 år lyckades vi ha 5 katter ihop ;) Alla lika älskade och underbara! Vi förlorade enbart en som blev påkörd! Älskade Pirri som var en otrolig speciell katt!

Jag tog med mig katterna när vi flyttade isär och tyvärr försvann 2 av dom men mina 3 förstisar Sirpa,Tulta och Castro fanns vid min sida i flera år till. Flyttade till Lerum, där katterna stormtrivdes och var otroligt älskade av familjen. När jag separerade och flyttade hem igen så tog jag det enormt svåra beslutet att låta dom stanna kvar på det stället dom trivts allra bäst. Tyckte att dom inte skulle behöva flytta mera för jag är en rastlös själ och dom fått flytta med mig många gånger! Det gör ff ont när jag tänker på dom men jag fick 8 år ihop med dom och gjorde det bästa för dom!

Flyttade hem till Norrköping igen, först till pappa men när jag sen fick egen lght så fanns saknaden efter katt där. Då kom finaste Kisse in i mitt liv! Åhh vilken speciell och mammig katt det blev! En äkta utekatt som följde med oss och hundarna på promenaderna.

Det är här all otur börjar!

Skaffade en lite lurvig kattkompis till henne men som försvann bara några veckor efter vi flyttade hit till Totte. Vi tror att det var en rovfågel som tog henne :(

Men kisse var med oss och efter några månader som flyttade Loppan hem till oss, också en go och speciell katt. Motsats till Kisse, älskade husse!!!!

Vi märkte först att Loppan var dräktig och vi var jätte lyckliga över det, sen märkte vi att Kisse var dräktig, båda två lyckades bli det och det tyckte vi var lite roligt.

Ända tills den kvällen vi trodde att Loppan skulle föda, Totte hade vakt och jag gick in och la mig. Efter några min kommer Totte in och säger "Jag tror Loppan slutade andas". Eller hur, sluta skämta säger jag! "Jag menar allvar". Då rusade jag upp ur sängen och ut till Loppan och ja, lilla stumpan hade slutat att andas och låg där livlös. Då såg jag det röra sig i magen. Usch det var något av det hemskaste vi varit med om. Vi inser att bebisarna lever DÄR INNE och vi gjorde allt för att rädda Loppans 4 bebisar men det gick inte. Usch tårarna rinner när jag tänker på det.

Ok, tänkte vi, vi har ju Kisse kvar iaf och hon ska ju få bebisar. Tills en dag då räven tog henne! antagligen för att hon var dräktig och inte lika snabb som förut. Räven fick sig dock en känga av Jizza som som försvarade Kisse som om det var hennes egen bebis. Tyvärr så dog Kisse också. 2 av våra katter på bara ett par månader! Snacka om att jag grät och var ledsen!

Totte vägrade skaffa mer katt för jag blev så otroligt ledsen och tog åt mig när dom försvann eller så men till slut övertalade jag honom att en stallkatt, det kan jag väl åtminstonde få!

Så när Pipan var dräktig så hade jag beställt en stallkatt och tror ni inte att Pipan får en enda kattbebis, min älskade Gråis! Som faktiskt snart varit med mig i 2 år!!!!!! Det är också en otroligt speciell katt som vet vad HON VILL och man gör inte vad som helst med henne åh vad jag älskar henne. Var med när hon föddes och efter det har hon en speciellt plats i mitt hjärta!!

Till slut så övertalade jag Totte om att skaffa oss en katt här hemma, Stina hade en liten flicka som jag var totalt kär i. Och enter Sirpa, våran nuvarande katt som faktiskt fått vara med oss 1 år redan. Det gått fort.

Hon och jag har ett riktigt speciellt band, hon var skygg och rädd när hon kom till oss. Jag låg i soffan i 3 veckor med henne för att skapa ett band,att hon skulle börja lita på oss. Det gjorde hon och om vi säger som så, hon är bara liiiiiiiiiiiiiiite mammig! Jag går före i allt, är jag hemma så finns det ingen annan. Husse får självklart kela och så men hon ska vara nära mig, konstant!

Hon öär skygg ute vilket vi tycker är bra, är knappt att hon går fram till Totte. Men det verkar som hon känner igen min bil för då kommer hon helt orädd fram till mig och slänger sig på rygg på marken och ålar och har sig. Haha hon är för söt!

För någon vecka sen så märkte vi att hon nog var dräktig och jag blev så glad! Vill ha en kull av henne och spara en bebis!

Men så i förrgårkväll kom hon in, var jätte orolig och kom inte till ro. La sig hos mig i sängen och till slut hörde jag henne morra/mjauma, tittade direkt på henne och då såg det ut som hon hade värkar. Bara det att hon blödde från vagina.... Ut kom en klump, är nu säker på att det var en moderkaka men inget foster! Jätte konstig! Hon blödde lite och var orolig men snart avtog det. Hon blev lugn och kelig, till slut somnade hon på rygg bredvid mig.

Under det här så ville hon helst krypa in under skinnet på mig, hon skulle vara så nära så nära mig. Totte utbrast "snacka om att hon litar på dig och har dig som trygghet!". Och jag, jag kände hur hon sökte efter mig och ville ha mig nära.

Hela natten var lugn, hon var uppe och åt, lekte några ggr men sen på morgonen när jag vaknade så hände det igen. Hörde henne med samma ljud, lite värkar och så kom en moderkaka ut igen! Tog bara några minuter så var Sirpa som vanligt, glad, kelig och ville ut! Hon stod och mjauma vid dörren, hon bara skulle ut!

Hon fick ett missfall helt enkelt :( Läste att fostren kan "lösas" upp i kroppen om det är tidigt gången. Hon löpte senaste för ca 4 veckor sen :(

Jag är jätte ledsen över dettta men är så glad över att vi har Sirpa kvar!

Hon är glad,sprallig, lekfull och äter utav dess like! Syns inget på henne att något skulle ha hänt! Vi har dock väldigt noga koll på henne och vid minsta lilla förändrig blir det veterinär!